Kto umawiał się z Harriet Andersson?

Harriet Andersson, (ur. 14 lutego 1932 w Sztokholmie) – szwedzka aktorka. Od czasu ukończenia szkoły teatralnej w 1949 zagrała w ponad 100 rolach.

Aktorka wystąpiła w wielu filmach Ingmara Bergmana. Przez kilka lat, do czasu kiedy Bergman związał się z Bibi Andersson, Harriet była partnerką życiową reżysera. W późniejszym okresie była razem z aktorem Gunnarem Hellströmem, a także z pisarzem, scenarzystą i dziennikarzem Jörnem Donnerem. Sławę zdobyła dzięki roli Moniki w filmie Ingmara Bergmana Sommaren med Monika (pol. Wakacje z Moniką, 1954). Wielokrotnie nagradzana, zdobyła między innymi nagrodę filmową Charlie Chaplina, a także nagrodę Szwedzkiego Instytutu Filmowego (Guldbaggen) za rolę w filmie Bergmana Viskningar och rop (pol. Szepty i krzyki, 1973).

Gunnar Hellström (6 December 1928 – 28 November 2001) was a Swedish actor and director.

Per Oscarsson (ur. 28 stycznia 1927 w Sztokholmie, zm. 31 grudnia 2010 w Skara w prowincji Västergötland) – szwedzki aktor filmowy i teatralny. Sporadycznie zajmował się również pisaniem scenariuszy filmowych i reżyserią.

Ernst Ingmar Bergman (14 July 1918 – 30 July 2007) was a Swedish film and theatre director and screenwriter. He is considered one of the greatest and most important filmmakers in the history of cinema, most notably as a prominent figure of both European film industry and Swedish cinema. His films have been described as "profoundly personal meditations into the myriad struggles facing the psyche and the soul."

Among his most acclaimed works are The Seventh Seal (1957), Wild Strawberries (1957), Persona (1966) and Fanny and Alexander (1982), which were included in the 2012 edition of Sight & Sound's Greatest Films of All Time. He was also ranked No. 8 on the magazine's 2002 "Greatest Directors of All Time" list. Other notable works include Sawdust and Tinsel (1953), A Lesson in Love (1954), Smiles of a Summer Night (1955), The Virgin Spring (1960), Through a Glass Darkly (1961), Winter Light and The Silence (both 1963), Shame (1968) which was called the director's ultimate personal vision of war, Cries and Whispers (1972), Scenes from a Marriage (1973) and Autumn Sonata (1978). His films led to international acclaim and garnered Academy Award wins and nominations throughout his career, including his personal Irving G. Thalberg Memorial Award and three competitive wins accepted for Best Foreign Language Film to Swedish entries.

Bergman directed more than 60 films and documentaries, most of which he also wrote, for both cinema releases and television screenings. Most of his films were set in Sweden, and many of his films from 1961 onward were filmed on the island of Fårö. He forged a creative partnership with his cinematographers Gunnar Fischer and Sven Nykvist. Bergman also had a theatrical career that included periods as Leading Director of Sweden's Royal Dramatic Theatre in Stockholm and of Germany's Residenztheater in Munich. He directed more than 170 plays. Among his company of actors were Harriet Andersson, Bibi Andersson, Liv Ullmann, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Ingrid Thulin, Gunnel Lindblom and Max von Sydow.

Jörn Johan Donner, född 5 februari 1933 i Helsingfors, död 30 januari 2020 i Helsingfors, var en finlandssvensk författare, filmregissör, filmproducent, journalist, kritiker och politiker (för SFP, SDP och DFFF).

Jörn Donner etablerade sig, sedan 1950-talets genombrott som skribent, som kulturpersonlighet i Finland och Sverige. Under 1960-talet verkade Donner som filmskapare, för att under 1970-talet vara verksam inom Svenska Filminstitutet, där han var VD 1978–1982. Han är den ende finländare som mottagit en Oscar, genom sin roll som producent för Fanny och Alexander (1982).

Efter återkomsten till Finland på 1980-talet var Donner riksdagsledamot – ett tag under 1990-talet satt han dock även i bankfullmäktige för Finlands Bank. Han var styrelseordförande för Finlands Filmstiftelse i Helsingfors.Inom kulturen verkade han främst som författare, även om han fortsatte verka inom filmen. Donner har ofta setts som en provokatör genom sina filmer, böcker och uttalanden.

Donner hann bland annat skriva mer än 60 litterära verk, närmare 4 000 artiklar och kolumner i olika tidningar och tidskrifter samt regissera ett drygt dussin filmer samt därutöver producera ytterligare 60. Enligt en minnesartikel i Svenska Yle har det knappast funnits någon som kunnat mäta sig med Jörn Donner i arbetskapacitet och produktivitet i finländskt kulturliv eller ”någon som förmått reta gallfeber på så många människor samtidigt som han blivit älskad, hyllad och respekterad av minst lika många”.